Dobrogosz och Widmark
Precis hemkommen från Strandgårdens jazzfestival utanför Halmstad kan jag fortfarande glädjas över två mycket värdefulla konsertuppevelser, Anna Christoffersson tillsammans med Steve Dobrogosz och Anders Widmarks Trio. Två pianister och två temperament. Dobrogosz med sitt lyriska, meditativa musicerande, ibland nästan med en akademiskt klassisk doft och ibland med influenser från gospel och pop. En ständig närvaro och känslan av att duon befinner sig mitt i musikens kraftfält och att de kommunicerar intensivt med varandra under konserten är mitt bestående intryck. Storslaget att spela en hel konsert och endast göra två covers. Jag har lyssnat en hel del på Christofferssons och Dobrogosz CD och tycker att de är ännu starkare live. Inget dåligt betyg.
Anders Widmark är på många sätt en utmanande pianist genom sitt sätt att bygga musiken på tystnaden, på dragningar och framför allt genom att han på något vis letar upp klichéerna, fraserna och gnuggar, tuggar och i slutändan levererar resultatet som sitt eget, med en så intensiv känsla av att han menar varje ton, fras och inpass. Det är stort och när man tänker efter så är det ju så varje jazzmusiker borde resonera. Det är förstås en stor missuppfattning att tro att jazzen bygger på improvisation. Jazzen bygger till en större del på att förhålla sig till en tadition och som musiker måste förstås den största utmaningen vara att göra sitt eget avtryck synligt mot traditionens bakgrund. Det lyckas Widmark med. Basisten Mattias Welin matchar på ett utsökt sätt Widmarks spel med sin lyhördhet och blandning av det moderna och det traditionella i uttrycket. Lennart Gruvstedt fullbordar trion med ett distinkt men ändå fjäderlätt trumspel. Apropå leva i traditionen så är det närmast ett understatement när det gäller Gruvstedt. Han medverkar på Miles Davis Aura och har dessutom i många år musicerat med baslegenden Niels-Henning Ørsted Pedersen. NHØP som för övrigt lämnade sin baspall alldeles för tidigt, 59 år gammal.
