Den knutna näven

Nyss hemkommen från en treveckors öluff i Cykladerna och jag hade släpat med mig Lagerkvists Den knutna näven för att läsa på färjan från Naxos till Pireus. Vad skulle kunna vara mer passande att läsa än Lagerkvists reseskildring och hyllning till humanismen med Akropolis som symbol för vårt kulturarv på en båt i det Egeiska havet? Idén var briljant men en lätt sjösjuka lät mig inte mer än bläddra i boken och när jag packar upp min ryggsäck inser jag att jag knycklat ner en första upplaga från 1934, men böcker är ju till för att läsas.

Första gången jag läste Den knutna näven var det för att få läsa "Jag är en troende utan tro, en religiös ateist" i sin rätta kontext. Citatet står för övrigt att finna i Stridsland, Evighetsland, den andra reseskildringen i boken. Något som alltid kommer att fascinera mig är hur Lagerkvist refererar till, använder och förhåller sig till den kristna tron utan att ansluta sig till den mer än genom ett dunkelt, dimmigt tvivel. Inte blasfemiskt utan snarare förundrande och frågande:
 
Jag ber ingen bön; har ingen att bedja till. Och om det någonstans funnes en Gud skulle jag inte be honom om någonting. Men tacka honom för att han att han gett människan ett så stort och härligt öde, det härligaste av alla.

Icke desto mindre så inleder Lagerkvist med att berätta hur han lämnar Jerusalem och "böneramsorna i kristendomens skumma, kvalmiga helgedom" . Det är förstås svårt att bara läsa det som en reseskildring. Jag förvånas över vilket sprängstoff det finns i Den knutna näven idag. Texten genomsyras av ett humanistiskt upprop till kamp mot det allt intensivare stöveltrampandet i Europa och Lagerkvist lyfter fram Akropolis som en frihetens, ljusets och befrielsens boning där solen och vinden får spela fritt. Han lyfter fram frihetsbegreppet och rätten till det indvidualistiska som något som inte får tagas för självklart när de mörka molnen hopar sig. Vi får inte svika vårt förflutna, våra tusentals år av tankebyggnad och ideal. "Vår framtid ligger nu som alltid i det förflutna."

Det tankegods som Lagerkvist känns väl igen och var väl knappast unikt på trettiotalet heller, men jag tilltals och grips av den glöd och den konsekvens som finns i hans resonemang och som  fortfarande borde fungera som en livsgivande signal för oss. Det finns en hänsynslös ärlighet och rättframhet som jag har svårt att värja mig mot.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0