Beatlesmanifestet
Emellanåt tycker jag mig ha läst minst en roman för mycket om ung man som söker efter identitet (inte minst sexuell), kärlek och social gemenskap och det är med viss tvekan jag tar mig an Einar Már Guðmundssons roman om Jóhann Péturssons tonårsliv i sextiotalets Reykjavik. Huvudfiguren tilltalar i inledningen läsaren direkt och avslöjar att "han tvingats ligga lågt i en låda" och det är provocerande och bara att välja, skall jag uppfatta det som en överenskommelse mellan läsare och författare eller lägga boken åt sidan?
På åttio- och nittiotalet fascinerades jag över den estetik som rymdes i Stefan Edbergs tennisspel. Det kattviga, precisa och knivskarpt stilrena i hans nätattacker med den fulländade backhandvolleyn som balanserades upp av något yxigare, yvigare forehand. Guðmundsson har det där i sitt språk, förmågan att liksom formulera sig på uppstuds med en underbar timing. Hans formuleringar slickar linjerna och jag kan inte låta bli att beundra det korthuggna, graciösa men ändå lite trumpna i hans skrivande. Det isländska, det ryska.
Varje kapitel i boken kan i princip läsas som en mer eller mindre halsbrytande skröna eller episod och jag måste erkänna att jag ler väldigt brett när jag läser Beatlesmanifestet.
Problemet med den här typen av romaner med ett tydligt ungt berättarjag är att språket, stilen måste göra berättaren trovärdig. (Hur många romaner har jag inte läst med ett berättarjag som är för vuxet, förvuxet?) Samtidigt så måste det finnas en svärta, en problematik som läsaren skall kunna tolka bortom berättarens horisont och det är just här jag tycker att EMG lyckas, trots den lite, tja tramsiga, inledningen finns det ett känslomässigt och tilltalande tomrum bortom berättarrösten i romanen som bara väntar på att fyllas med läsarens egna resonemang.
"Jag är Jóhann Peurssón, socialdemokratiskt tidningsbud, medlem av garagebandet Matchbox, elev vid Herberts grundskola, född i republiken Island, uppvuxen i ett välfärdssamhälle.
Amen."
Kan det sägas bättre?
