Pompeji, Maja Lundgren

När jag, som alla fäder, var på sortergården för att lämpa av grovsopor fiskade jag ur tidningscontainern upp en hel pappkasse med kasserade pocketböcker i prima skick. i traven fanns Maja Lundgrens Pompeji, vilken med tanke på hennes aktuella mediestatus fångade mitt intresse.
     Pompeji fungerar knappast som en roman, utan mer som ett pussel för läsaren att lägga för att få en färsig, blodfylld bild av livet i Pompeji. Allt filtreras genom en av de mest egensinniga berättarrösterna som jag stött på, där det grova, blandas med detaljerade historiska fakta. Lundgren använder sig av många udda berättarknep, där den förrymda tigerns samtal med vulkanen Vesuvius är det mest originella.
     Det är fascinerande men, i min smak, lite för plottrigt för att definitivt fånga mitt intresse. Lundgrens research måste vara av ett oändligt omfång och är bokens styrka och svaghet. Berättarrösten har hela tiden ett manér, en nonchalans som liksom väser fram kunskaper genom vänstra mungipan. Det är bra, men blir genant när det innehåller rena felaktigheter:

"Eftersom poängen med den frygiska tonarten är stämningsläget
-mystiskt, det är det obegripligas tonart - kan man jämföra den
med dim-ackordet. Den som har tillgång till ett piano och kan no-
ter kan spela ett ackord bestående av c, fiss, giss och a. Det är ett
dimackord - och den som är förälskad i poetiska etymologier, ho-
risontella bisarra kopplingar mellan orden, kan både i klangen av
ett dimackord och i dess namn höra dimman. Den som omvärver.
    Djävulens tonart - den överstigande kvinten - förbjuden av
kyrkan under medeltiden - påminner om denna tonart."

1. Ett dimackord består av små terser staplade på varann. Från tonen C skulle det alltså bli C, Eb, F# och  A. Ett dimackord används ofta som ett ledande mellanackord, men det mest tydliga klangliga exemplet är när pianisterna till forna tiders stumfilm skall skruva upp stämningen. Då används dimackorden flitigt för att förstärka spänningen.

2.  Djävulens intervall är tritonus. Tre hela tonsteg, den förminskade kvinten. Avståndet mellan C och Gb till exempel. Intervallet kallades under medeltiden "diabolus in musica" för att det ansågs vara så svårbehandlat melodiskt och förmodligen svårsjunget. I jazzen är tritonus nyckeln till allt gott.

Sammanfattningsvis, jag uppskattar det uppkäftiga tonfallet, men uppslukas inte helt av det fragmentariska berättandet. Det säger förmodligen mer om mig som läsare, än Lundgrens författarskap.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0