walkingbass

Jag brukar sällan fuska, även om mina barn hävdar att ett hastigt förbiseende av några olyckligt utdelade kort  vid  semesterns plumpturnering var att likställa med Clark Olofssons kriminella karriär, men i gymnasiet lyckades jag och en klasskamrat få två vänliga flickor att ta med våra lappar när skolan skulle orientera på en gudsförgäten friluftsdag. Allt medan vi halvsov i en väl uppvärmd bastu i Hallbystugans katakomber. Det var kallt ute och orientering framstod just då som direkt motbjudande för att inte säga som en helt otänkbar sysselsättning, ja, under rådande väderomständigheter alltså. Jag ville inte förkyla mig eftersom jag redan då hade en klen och känslig lekamen. Och jag menar, hur tung kunde bördan ha varit att bära för våra klasskamrater? Vikten av en orienteringslapp kan ju inte överskrida 20 gram. Och uppenbarligen skulle ju de pliktskyldiga flickorna ändå ge sig ut i skogen. Alltså ingen skada skedd. En ren win-winsituation. 
    Det genanta i sammanhanget var att det efter orienteringen lottades ut priser till alla som deltagit och naturligtvis vann jag detta lotteri. Och jag var inte där. Ögonvittnen (skadeglada) berättade senare hur rått och känslokallt gympaläraren skrattade när han insåg att jag myglat. Skrattet skall ha spridit som en löpeld tills hela skolan skrattade ut mig, trots att jag inte var där. Kusligt. Det är fortfarande en känsla jag bär med mig. Att så fort jag inte är närvarande samlas man i grupper och hånskrattar hårt och kallt åt mig.
   Jag är förstås inte särskilt stolt över mina prioriteringar ens så här 25 år senare (Är det möjligt? Jag är mogen för ättestupan.), men händelsen fungerar utmärkt som en allegori över hela mitt gråbleka liv. När jag för första och uppenbarligen sista gången vinner i ett lotteri är jag inte ens där. Gode Gud.