Mitt irländska blod

Min vinylletartripp häromdan var inte helt förgäves. Jag fick med mig Van Morrison & The Chieftains Irish heartbeat i den sladdriga skivkassen.

image22

Jag måste direkt säga att inköpet inte inte har orsakat någon uppsluppen stämning i hemmet. En av döttrarna lyssnade i exakt två takter innan hon reste sig och sa "då går jag". Hon kunde inte stanna kvar i rummet länge nog för att formulera det mer riktiga "om du skall lyssna på den musiken går jag". Min kamp för irländsk musik i vårt hushåll ljöt ett än större nederlag när jag gick för att titta till vår nylagda treåring. Hon hade masat sig upp ur sängen för att stänga dörren om sig, alltför att slippa vaggas till ro av Tin Whistles och Van The Mans skrovliga stämma. Hon måste ha varit helt utsjasad. 

Jag skall säga det direkt. Min erfarenhet som musikant när det gäller irländsk musik är mycket begränsad. Skall man hårddra det riktigt innefattar min samlade erfarenhet en spelning med ett fantastiskt band den här sommaren. (Och ett rep hur kunde jag glömma?) Repet gick rätt hyfsat, jag tyckte mig förstå ungefär hur allting hängde ihop och jag drabbades som vanligt av en obotbar hybris och tyckte att det var onödigt att spela in de flesta  låtarna. Det funkar nog ändå, liksom. Spelningen ägde rum i Skoghall utanför Karlstad en dryg månad senare. När jag några dagar innan konserten tog fram mina anteckningar och kompskisser var det en lika stor hjälp som en flaskpost i Sahara. Jag ringde ängsligt till M som lyckades hitta de inspelningar som vi trots allt gjorde och jag försökte dra mig till minnes. Det tycktes som om den del av hjärnan som varit aktiv under repet hade raderats på all musikalisk information. Form? Stil? Toner? Komp? Det var vitt.
      I Skoghall. En timme att byta mitt internminne. Kaffe, fralla, stämapparat. Konsert. Vid några tillfällen tittade de andra godhjärtade bandmedlemmarna uppmuntrande på mig. Vid något tillfälle fick jag den där blicken som tycktes försöka utröna om jag anlänt till Värmland via den yttre rymden (vilket möjligen speglade mitt musikaliska centra just då), men glada miner, kontinuerligt understöd  och sekundsnabba instruktioner fick en hel del att falla på plats. Lättnad.
    
Jag har sett och hört Van Morrison skälla ut sina musiker efter noter (passande) med ett ansiktsuttryck som skulle göra vem som helst nervös. En rätt märklig grund att bygga ett musikaliskt, kreativt samarbete på. Så spelade bandet rätt rackligt också. Men emellanåt är han som en källarsval Kilkenny, magisk.  



image24Skoghall, 15 minuter innan första tonen.
Glitter och glamour.

                 
 


















Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0