walkingbass

I min värld har Michael Brecker representerat jazzen när den för en gång skull faktiskt är gränsöverskridande. Inte minst med brodern Randy i Brecker Brothers bensindoftande sjuttiotalsfunk med ett tajt energiskt sväng och ett drivet, närmast fulländat ensemblespel som sedan dess förknippats med just bröderna Brecker. I den mer slicka musiken har Michael Brecker trots allt vågat ha ett tonspråk och ett uttryck som har fungerat som ett musikaliskt tumavtryck. På skivan Pilgrimage har MB samlat ett den moderna jazzens dreamteam med Herbie Hancock, Pat Metheny, John Patitucci, Jack De Johnette och Brad Mehldau. Skivan spelades in kort innan Brecker avled i leukemi i januari 2007. 
    Det är förstås svårt att inte påverkas av att det här är det sista inspelningen i Breckers musikaliska gärning. Man vill så innerligt att det skall vara bra. Och det är det. Det är vitalt med en fräschör över solistinsatserna och det gruppdynamiska skapandet fungerar utmärkt. Det känns som levande tagningar med gott om luft för varje musiker. Personligen tröttnar jag rätt fort på Metheny när han spelar syntgitarr särskilt i mindre sättningar, men det är naturligtvis en smaksak. Han är en så gudabenådad gitarrist att han klarar sig i alla väder med sitt rena sound och sitt typiska tonspråk och förmåga att variera sitt spel. Jack DeJohnette är en världstrumslagare men i det här sammanhanget kan jag emellanåt uppleva honom som för högljudd och slamrig. När jag lyssnar kan jag emellanåt inte låta bli att tänka på hur det skulle låta med en trummis som inte är så hardcorejazzig. Den här musiken byger självklart i stor grad på den energi som batteristen ger bandet och resultatet hade förstås blivit ett helt annat. Bättre? Ingen aning.
     Brecker själv var en föränderlig musiker med förmågan röra sig i musiken utan att helt smälta in och hans saxsound är lika bra som någonsin. Det mest sorgliga med att höra Pilgrimage är att man förstår hur oerhört mycket han hade ogjort som kompositör och solist.