Klockan 11.15 idag...
A. läste DN:s söndagsbilaga
B. drack kaffe
C. åt mörk choklad (då detta skall motverka högt blodtryck)
D. lyssnade på radiogudstjänsten på P1
En välvillig tolkning av min förmiddag skulle kunna vara att jag liknar mina elever när de läser läxor, pratar i mobiltelefon, chattar, lyssnar på musik, ser en film och grälar med syskonen på en och samma gång. Jag inser dock att det inte riktigt är samma sak. Jag är förvisso endast 42 somrar, men enligt min inre klocka gick jag uppenbarligen i pension för något år sedan. Min kropp kräver helt enkelt inte mer aktivitet än vad som angives ovan. Hur skall jag få min omvärld att förstå det?
Grymt verklighetens hårda band mig trycka,
av törnet blott en efterskörd jag samlar
på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.
PS. En god vän (eller förresten) sa att allt jag skriver har en doft av självömkan. Jag förstår inte den analysen. DS.
Du påminner om Freddie Wadling. Kjell Häglund berättade att han ringde honom för att få en kommentar, och i bakgrunden hördes radion, skivspelaren och tv-apparaten samtidigt. - Vänta, sa Wadling när han svarade i telefonen, jag ska bara rätta till volymen, och så gick han och
h ö j d e
skivspelarens volym.
allt har alls inte en doft av självömkan. somt har passerat doftstadiet och stinker självutplåning.
den odören känner jag igen. och som sagt...jag spöar dig i grenen anytime. jag har hävdvunnet servitut på den slippriga stig som leder ned till styx dyiga stränder...jag tror att jag håller på att förvandlas till dvärgen...
vi körde trädgårdsavfall till sopstationen i dag, en hink med oidentifierbara rester som regnet hade gjort till en gyttjig sörja som stank obeskrivligt otäckt. Scen från bilen:
(sammanbiten tystnad)
JAG
- Tur att vi inte är känsliga.
(sammanbiten tystnad)
Jag var också på sortergården idag. En underbar start på veckan.
