walkingbass

Har i min vinylodyssé återvänt till mitt verkliga Ithaka. Gino Vanellis produktioner med bröderna Ross och Joe som medproducenter. Skivan Brother to brother är från 1978 så jag måste ju rimligen ha upptäckt den senare, eftersom det knappast var något som man diskuterade med klasskompisarna på Attarpsskolan som 13-åring. Har du hört Gino Vanellis nya? Skulle tro att jag blev inslussad i detaljrikemonens  helgedom av äldre kamrater betydligt senare.
     Det håller. Titelspåret innehar det mest nervösa, energiska trumkomp man kan tänka sig och ett bassolo av Haslip, vem annars. Jag kan se honom framför mig i studion med enorm slokmustach och långt hår, med hörlurar stora som våffeljärn och slutna ögon. Hela skivan präglas av en genomkomponerad musik, komplex ända ner till baskaggen som alltid är limmad till baslinjen. Det finns också ett drag av powerrock som idag ger produktionen en anstrykning av kitsch, men det är bara att skaka av sig och fortsätta att bedåras. Vanellis röst är kraftfull, elastisk och klarar av att brottas med riffen, temana, markeringarna, motrytmerna, solona som bokstavlingen forsar från orkestern. Körsången ligger så långt fram och låter så svettig och på att man betraktar den som en egen sektion inte något som skall bädda in leaden utan snarare vara en friktion som skaver.
    Jag såg Vanelli en gång på 90-talet. Cirkus, Stockholm och salongen full av välartade människor som visste att uppskatta sann popkonst. Det var det starkaste liveljud jag någonsin hört det visslade i öronen efteråt och jag hade byggt upp en inre bild av hur den store sångaren och musikgeniet skulle komma in stor och muskulös och  inta scenen. In kom en tanig kille i vita kläder och en, om sanningen skall fram, rätt larvig koreografi. Som en smal Travolta men med fjantigare rörelsemönster. Men musiken var fin.