Fiktion?

Jag fick Studieförbundet Vuxenskolans höstliga publikation i reklamhögen idag.  I små rosa rutor finns olika citat presenterade. Vem som citeras framgår inte, men däremot  får jag mig en hel rad aforismer till livs:

Elvis Presleys musik gör oss glada. Och varför ska man vara ledsen när man kan vara glad.

Jag kan bara hålla med. Ingen vill väl vara ledsen? Låt oss alla gaska upp oss en smula. Gärna till Jailhouse Rock.

Elvis älskade att åka i sin rosa Cadillac - men han älskade människor också.

Det känns utmärkt att någon för alltid pulvriserar den motsättningen.

På sista sidan görs reklam för den enorma ekonomiska satsning som Vuxenskolan gör när de tar hit TCB, Elvis originalband från 70-talet, med James Burton som fronfigur. Om inte biljetterna hade kostat dryga 900 kr hade jag själv naturligtvis gärna sett TCB, med den legendariske Jerry Scheff på bas och Ronnie Tutt på trummor. Tillåt dock mig att uttrycka en viss skepsis över arrangemanget. Alf Svensson skall medverka på saxofon då Mikael Järlestrand, en av de snällaste sångrösterna som torde gå att finna i Sverige, tillsammans med ett svenskt (?) band skall framföra O store Gud. Enligt Vuxenskolans tidning uttrycker James Burton sin glädje över att få kompa Alf Svenssons saxofonspel. Jag vill naturligtvis på inga sätt förringa Alf Svensson och hans saxofonspel, men allvarligt talat? Titta in på Burtons hemsida och ögna igenom diskografin. Burton är en man som faktiskt spelat sig genom vitala delar av musikhistorien. Om nu denne gentleman mot alla odds skall spela i Jönköping varför förvandla hans arena till en musikens Kiviks marknad?   
    För att ytterligare hedra minnet av Elvis har konsertarrangören Vuxenskolan inbjudit musikprofilen
Carl Jan Granqvist. Skälet? Jo, när han var liten hade han en hönsgård med två tuppar i. Den ena kallades för Tommy Steel(sic!) och den andre för Elvis. Gode Gud.
    Jag tycker att Elvis som artist saknar motsycke i många avseenden, inte minst tack vare att han omgav sig med de bästa musikerna som gick att uppbåda, men naturligtvis först och främst för att han i sina bästa stunder bjöd publiken på sitt innersta med ett ärligt och innerligt uttryck.  Men varför får jag känslan av att det finns en slags dödgrävarindustri som intensivt försöker göra Elvis till något han inte var? Jag tror inte att det är vad hans gamla musiker önskar.

Kommentarer
Postat av: Anonym

on the spot bosse. vill du gifta dig med mig?
/jocke

2007-08-13 @ 12:49:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0