Basister emellan

Jag är i grunden naiv. Jag vill tro att människor som spelar bas i sitt innersta är goda människor. Vilka skulle annars släpa ton av utrustning för att på scenens mest glömda hörn, dit där strålkastarna inte når, spela grundtoner till pianistens och gitarristens fräsiga tonkaskader?  Det kan möjligen tyckas som om jag tycker att jag själv är en god människa. Det är jag. Om man jämför med Victor Conte. Jag har i vinylnostalgian hittat We came to play med Tower of Power under den vita funkens mossigaste stenar. TOP representerar väl mer än någon annan musik som bara musiker kan tycka om? Svängigt, duktigt, blåsigt och ibland väldigt blodfattigt. Närmast anemiskt. 

image14

Och där står han. Victor Conte.  Ja, andre man från vänster med en Fenderbas i handen. Skivan är från 1978 och av leendena att döma anar ingen att Conte så småningom skall ödelägga en hel amerikansk friidrottsgeneration genom läbbiga extrakter och substanser som han kramat fram i sitt BALCO-laboratorium. Minns ni Marion Jones besvärade uppsyn i den sista DN-galan hon medverkade i. Det var Contes fel. Hennes breda axlar var tyngda av samröret med BALCO och trots att hon inte är fälld för dopingbrott är hon en paria för alla arrangörer och på ruinens brant. Victor, vad var det som fick dig att lämna TOP? Fick du trumpetarnas spräck i örat? Var det crashcymbalen som fick dina ögon att blinka i takt, som fick dig att längta efter snöd vinning? Månne, tröttnade du på att åka buss i timtal för att servera fundamentet för en sönderartikulerad musik? Jag vet inte om jag vill veta.

Det oroväckande i fallet Conte är ju att det onekligen får en att undra hur livet kommer att te sig den dag man själv har tagit den sista slumpmässiga grundtonen och lämnar det skuggfyllda hörnet på scenens bakkant. Jag tror jag är för gammal för att uppfinna kemiska krumelurer. Man skulle kanske kunna bli lärare?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0