Basister emellan (2)

Just som jag inte trodde att det kunde bli värre nosar jag likt en knarkhund på Stureplan fram Larry Graham and Graham Central Station och LP:n My Radio Sure Sounds Good To Me i min dammigaste vinylhög. Grahams största insats för mänskligheten är att han välsignade oss med slapbasen. Ni vet, när basisten, i bästa fall rytmiskt, slår på strängarna med tummen. Med rodnad på kinderna måste jag erkänna att jag tycker att det är rätt fett. Jag brukar vid sällsynta tillfällen och i väldigt små folksamlingar hävda att den dag tumfunken blir het igen, kommer jag stå vid frontlinjen med min högertumme i prima skick.
      Nåväl, nu är det inte Grahams insatser som basförnyare som får mig att tappa tron på basistsläktet. Jag citerar från öppningslåten POW:

Pow.
I got-cha.
Caught you with
your funk down.
Pow.
I got-cha
So never let
your guard down.

Gode Gud, Larry. Kunde du inte överlåta textskapandet till någon annan? Trodde du på allvar att det skulle gå att rädda låten med lite konstiga blipbloppiga syntljud? Kan du lite kort redogöra för huvudidén i din textliga framställning? Och du, skivomslaget? Allvarligt talat? 1978. Ett mörkt år.



image17




 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0