walkingbass

...sedan Elvis Presley dog. Jag var själv 12 år och kommer ihåg hur förvånad jag blev över den enorma uppståndelse som dödsfallet orsakade. Människor samlades i stora skaror och grät i sin nakna förtvivlan. I modern tid har jag på nära håll bara stött på den typen av sorg när Kurt Cobains korta liv ändades. En elev i en åttondeklass kom rödgråten till skolan efter en halvdags bortavaro och berättade att han för första gången besökte en kyrka. Han hade tänt ett ljus för Cobains vilsna själ.
    Jag har på senare år märkt ett all större ointresse från min egen sida för olika konstnärers och artisters privata sfär. Jag är i grunden rätt ointresserad av Elvis som person, men jag fascineras av det han gjorde som artist. Och jag älskar det sound som han under några perioder skapade med sina musiker. Det rena, oförställda totalt bedårande svänget i femtiotalslåtarna med Scotty Moore på gitarr och basisten Bill Black. Ingen trummis, det är Blacks slapping bass som smattrar obetalbart. Ett fjäderlätt sväng som ändå bottnar i den amerikanska rotmyllan. Elvis är vid det här laget helt oförstörd som artist och hans röst är en vital rockabillyinjektion.
      I '68 Comeback Special sitter Elvis med sina musiker i något som påminner om en boxningsring och pratar helt oplanerat och spelar inledningsvis med sina kompmusiker. Elvis ser stark och fräsch ut, men jag blir illa till mods över själva personkulten. Bandet flabbar konstgjort åt varje tvivelaktigt skämt som Elvis yppar och runt ringen sitter tjejer med blickar som avslöjar att de skulle kasta sig framför ett tåg om The King önskade.    
     Sjuttiotalet är svullet, och förvånansvärt blodfullt, och i de bästa tagningarna har Elvis en kraftfull röst och ett koncentrerat uttryck där han befinner sig mitt i de mäktiga orkesterklangerna. American Trilogy ger mig gåshud närsomhelst.

Det märkliga är att Elvis lämnar så djupa avtryck hos människor fortfarande. Jag har människor i min närhet som närmar sig The King med ett närmast patologiskt intresse. En till det yttre stabil person, skall enligt uppgift ha en mp3-spelare gömd i tvättstugan, där han får tjuvlyssna på Presley, eftersom hans bättre hälft inte står ut med den konsumtionsgrad av elvismusik som hans plågade själ kräver. En annan god vän har satt ihop ett trumset som är identiskt med Ronnie Tutts (trummis i TCB). Det måste motsvara en arbetsinsats på ett manår. Är det förenligt med en god psykisk hälsa? En tillsynes balanserad tvåbarnsfar dök plötsligt upp på en spelning med en Pink Paisley, en blommig gitarr. Vad driver en människa till ett sådant inköp?
     Själv nöjer jag mig med att kasta lystna blickar på Jerry Scheffs signaturbas som fyller mig med ett svårförklarat habegär. Varje basist med självaktning borde ha en röd bas med pickuper i lipstick style. Men det måste trots allt vara en helt annan sak.